Det jag vet OM Mig...
Det jag vet om mig...
Gummitrumma… En trumma med brunt mjukt gummiskinn på.
Det var min första medvetna kontakt med det som skulle uppta största delen av mitt liv. Jag fick den i födelsedagspresent när jag fyllde 3 år. Det var ett bra val av mina föräldrar, för deras egen skull, den lät inte så mycket. Men känslan och studsen i skinnet var jätterolig att spela på.
Jag kommer fortfarande ihåg doften av kokosnöten och karamellburkarna i plåt som pappa hade med hem från sina arbetsresor. Dom kombinerades snart ihop till ett kit, med gummitrumman som centrum.
Hi-hat… TV-programmet ”Sveriges Magasin” hade ett litet band som spelade. Jag blev helt förtrollad av dom där två locken som rörde sig utan att någon höll i dom. -En sån måste jag göra. Det fick bli ett av karamellburks locken. Ett hål i mitten, ett snöre att fästa i och hänga ner från en stolsrygg. Det behövdes en teknik att försvara sig när den kom tillbaka efter slagit till den en gång. Kanske var det där mitt intresse för Aikido föddes?
Vi hade ett piano hemma som jag ibland försökte härma musik jag hörde på radion. Men oftast satt jag och lekte fram små egna melodisnuttar.
Min mamma tog mig till Lazlo Göran Beer för att studera klassiskt piano när jag var 6år.
Lazlo tog med mig och ett par andra barn att medverka i en barnsymfoni av ”Haydn” tillsammans med en kammarorkester. Han gjorde ”misstaget” att låta mig välja mellan triangel, bongotrumma och näktergal (en pipa med vatten i). Det blev ju bongotrumma. Då kunde jag ju bygga ut mitt kakburks-kit.